Ja, vad ska man säga… Inget har hänt. Lidandet är fruktansvärt och någonstans önskar man bara att allt skulle få ett slut. Det finns en otroligt bra anledning varför jag inte vill arbeta med det mer. Jag vill inte se människor lida. Jag vill inte se människor tyna bort i smärtans stålfasta grepp. Man kan säga att ”man själv är orsaken till ens eget öde” hur mycket som helst, det rättfärdigar ändå inte lidandet. Inte på något sätt. Att sitta hemma i soffan och äta gott och se på tv blir lätt surrealistiskt i en situation som denna. Det räcker med att telefonen ringer så blir man stel och tänker ”nu är det dags”.
Jag försöker ”vara som vanligt” och inte tänka. Men plötsligt, mitt i en annan tanke, dyker det upp. Närheten kanske inte har funnits mellan oss på det sätt man känner med andra. Men vi är familj, släkt. Det spelar liksom ingen roll att vi setts en gång per år. Det hjälper liksom inte. Man är lika sårbar för det. Man vill inte att detta skall ske någon, vare sig man känner personen eller inte. Det är för brutalt.
Samtidigt är jag omåttligt trött för min egen del. När skall det ta slut? När ska jag slippa sitta varje dag och bli påmind om alla som lämnat oss. Det har sammanlagt gått 3 år, men det hjälper inte. Alla finns de där i mitt huvud varje dag. Jag menar inte att jag inte vill minnas och att jag skulle tycka det var skönt att glömma alla. Absolut inte! Men acceptans och ro infinner sig aldrig. Det får inte bara lägga sig lugnt och stilla innan nästa gör en påmind, och ”river” upp allt igen. Det hinns liksom inte med…
Jaja, nog om mörkret. Igår slog jag in lite julklappar, gjorde några rim med älsklingen och la dem där granen senare ska stå. Man blir sugen på att ta upp granen nu, men det är lite tidigt tycker jag nog. Den får vänta!
